Den fysiska tröttheten för mig kommer oftast dagarna efter och jag känner nu hur den börjar göra sig påmind. Men det har jag inte tid med. Idag har jag tagit mig tiden till att inte göra något, bara komma ikapp med mail och blogg. Skype och den svenska mobilen funkar fortfarande inte, men nu har jag gett upp. Jag orkar inte hoppas på något materialistisk ska börja fungera när jag inte tror att det kommer hända. Jag får ta tag i det när jag är hemma i Stockholm igen.
Jag och Ali har det kanon tillsammans, och på de senaste veckorna har vi verkligen kommit varandra nära. Är det nu jag först börjar släppa på skyddsmuren, nu när jag ser hemfärden i horisonten? I alla fall trivs jag mer än väl med mina kollegor på Wake Up. Det är de som gör att jag trivs så bra här. Även fast vänner och underbara kollegor finns hemma så är det inte på samma sätt som här. Här är allt så lätt. Ordet komplicerat finns inte. Ibland kan ett leende vara allt för jobbigt hemma i Sverige, medan det är är det minsta man kan göra för en annan människa. Alltid ett leende på tunnelbanan, i hissen, på gatan. Jag säger till mig själv att behålla den mentaliteten när jag kommer till Sverige igen, och det kanske jag kommer att göra. Men bara för ett tag. För snabbare än man tror kommer man in i banan igen och anpassar sig till omvärlden.
Igår kom den nya tjejen, hon som ska ta över efter mig. Hur lite jag än vill medge det så var hon väldigt trevlig. En väldigt söt tjej med nyfikenheten på topp redan efter 10 minuter i travel desken. Men jag vill inte att hon ska vara så trevlig. Jag vill inte att hon ska vara bättre än mig. Jag antar att tanken bakom det är att jag inte vill bli bortglömd och ihågkommen som hon som inte var lika bra som den andra. Människor kommer och går på Wake Up och alla gör intryck på sitt specella vis och jag antar att jag också har gjort det. Jag är bara rädd för motsatsen. Människor runt omkring mig säger att jag är glad, roliga, positiv och serviceminded för våra kunder så jag får lita på det. Jag hoppas bara att mina fotsteg aldrig blir bortspolade...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar