De senaste dagarna har jag varit lite som en tickande bomb. Aven fast jag gatt lite i "lamna-tankar" den senaste veckan sa borjade det hela pa allvar i fredags nar jag satt pa flygbussen tillbaka till St Kilda. "Nasta gang jag ar pa den har flygplatsen sa ar det sondag den 10 april och jag ar pavag hem till Sverige igen"... och ogonen blev tarfyllda. Och inte blev det battre nar jag gick in pa Base for att beratta for Paul om outbacken da han borjade prata om min hemfard. Inte heller nar jag kom hem till lagenheten och satte mig i vardagsrummet tillsammans med grabbarna och de borjade prata om att de skulle sakna att "ha mig i lagenheten" och senare mer om visum och immigration och alla regler som finns runt det som gor att jag inte kan stanna langre. Marcus, en av deras kompisar som praktiskt taget bor i lagenheten, sa att han tyckte det var sorgligt att jag var tvungen att aka hem nu nar vi borjat lara kanna varandra och att han kommer grata pa sondag. Tom Ado, den ena av de tva jag bor med, har fram till nu varit lite av en hal al sa jag har haft mer kontakt med Luke, men han har borjat ty sig mer till mig nu den senaste tiden. Shit, jag vill inte ens tanka tanken pa att saga hejda till alla om en vecka. Tararna kommer rinna.
Det har varit ett par jobbiga dagar men igar kom finalen. Igar kvall stannade jag hemma da jag fortfarande var trott efter campingen + att jag skulle jobba idag sondag och da kom allt over mig. Jag kande mig helt apatisk och tararna trangde fram. Jag ringde till Clintan och pratade med honom i 40 minuter och han forsokte fa mig pa battre tankar, och jag ringde hem till pappa och pratade med honom ett tag. Det har ar jattesvart och jag hatar den har kanslan. I augusti nar jag lamnade Australien forra gangen var jag lika sorgsen, men da visste jag ju att jag hade mojligheten att komma tillbaka och fortsatta pa mitt working holiday visa. Men det kan jag ju inte den har gangen da mitt working holiday visa ar till anda. Ja, jag kan alltid komma tillbaka pa turistvisum men det inte samma sak. Och ja, det kommer bli underbart att aterse familj och vanner igen, men de/ni kommer ju alltid att finnas dar (forhoppningsvis). Australien ligger pa andra sidan jorden och kan inte bara besokas med sms, telefonsamtal, skype eller facebook utan det kravs besparingar och minst 1 manads ledighet. Den har maktlosheten ar inte rolig att kanna. Jag har hittat en plats pa jorden som jag alskar, varfor ska jag da slitas upp med flipflopsen tvingas hem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar